Min förlossning.

Ja, jag lägger ut min förlossningsberättelse. Så om ni inte vill veta så har ni nu valet att inte läsa.
Men det var lätt det bästa jag gjort och jag ser fram emot att göra om det.
Skrev också med om lite vad som hände dagarna efter.

00.30 på natten till den 2a juni hade jag precis slumrat till och jag vaknade av den första värken. Jag försökte att sova, men när jag märkte att värkarna inte skulle sluta blev jag istället uppspelt och jag gick upp.Efter en stund började jag klocka mina värkar. Dom kom med 4-7 minuters mellanrum och varade ca 1-2 minuter.

Ca 03.00 ringde jag till Robban, som var på jobbet och sa att jag hade värkar. Jag hade även sagt till honom på kvällen innan hade åkte till jobbet att han inte skulle bli orolig om jag ringde.

Vi kom iaf överens om att jag skulle ringa förlossningen och höra med dom.

Av dom fick jag rådet att försöka vila, duscha och även försöka äta lite. Jag gick och tog en dusch. Det var skönt, men det hjälpte inte direkt under värkarna trots allt.

Ringde Robban igen och bad han komma hem, jag kände att dessa värkar inte skulle försvinna och jag tyckte att han skulle komma hem och vila ett par timmar innan det verkligen var dags att åka in.

Så vid 05.00 ca kom Robban och vi åt lite och sen försökte vi sova. Robban somnade direkt och även jag lyckades sova ett par timmar. Vid 09.00 tiden så klockade jag värkarna igen. Då var dom mer regelbundna, men fortfarande inte särkilt långa.

När klockan var ca 10.30 så väckte jag Robban, för då tyckte jag att det blev lite läskigt att sitta själv, plus att jag började må illa under värkarna. Och en stund senare så kräktes jag också under ett par värkar. Och då ringde jag till förlossningen igen och då var vi välkomna in om jag kände att jag ville det.

Robban ringde och beställde taxi till oss och vi begav oss för att föda barn. Det var både nervöst och spännande. För hela tiden hade jag i tankarna att man kunde bli hemskickad om man inte var tillräckligt öppnad.

Vid 12.30 hade vi fått komma in på vårt rum. Då blev kollades min ctg kurva. Den som kollar hur kraftiga väkarna är och hur barnet i magen mår. Jag minns inte helt, men jag har för mig att barnmorskan sa att mina värkar inte riktigt registrerades, men hon såg ju att jag hade värkar. Efter en halv timme i ctg:n skulle jag äntligen undersökas hur öppen jag var. Jag hoppades så innerligt att jag var öppen minst 3 cm, för jag ville verkligen inte åka hem. Dommen löd: 3-4 cm öppen. Jag fick stanna och förlossningen var igång. Härligt, men sen kräktes jag igen under en värk.

Fick även akupunktur, eller iaf två sådana nålar i huvudet som skulle hjälpa mig att slappna av. Men jag tycker ju inte att dom hjälpte mig ett skit. Jag blev erbjuden lavemang som jag tacksamt tog emot. Men det där gick inte alls vidare bra. Bm fick inte in så mycket lavemang, och det gav mig igen super effekt som lavemang ska göra.

Helt plötsligt var det dags för barnmorske-byte på avd.

Den nya barnmorskan sa att jag fick välja på lustgas och ett varmt bad, hon trodde att det inte fanns tid för båda. Så mitt val var självklart: lustgas. Och jag höll tummarna att den skulle hjälpa mig, för värkarna var rätt intensiva där ett tag och gjorde ganska så ont. Även fast jag andades bra så hjälpte det inte.

Men lustgasen blev min vän, min bästa vän under förlossningen. När jag fick lustgasen var klockan runt tre. Där låg jag med min nyfunne vän på sidan i sängen, Robban satt vid sidan om mig och tittade oroat på mig. Jag vet att jag svamlade nått om att jag kände mig full. Och jag vet också att jag kände att det började trycka på ganska så ordentligt och jag tyckte att det kändes som jag bajsade på mig, vet inte om det var så men jag tror det. Hemskt, jag vet!!15.30 kommer iaf barnmorskan in och säger att hon vill undersöka mig. Och att ligga på rygg just då och bli undersökt var bland det sista jag ville. Men hon fick sin vilja igenom. Robban hade gått ut för att ringa min mamma och hans mamma då. Och när bm undersöker mig och säger att huvudet står precis innanför och att det är dags att föda barn blev jag gråtfärdig och chockad.

Strax efter komme Robban in och får beskedet att ta upp kameran och va beredd på att bli pappa blir han mer chockad än vad jag var.

Det kom en värk och jag krystade. Nästa värk fick jag inte krysta, bara för att jag inte skulle gå sönder allt för mycket. Bm höll emot bebisens huvud med en varm handduk.

Innan nästa värk sa dom att jag skulle krysta, jag skulle krysta tills bebisen var ute.

Värken kom och jag tog i, andades nått andetag och tog i och en gång till och så kom han ut.
15.43 kom den vackra lilla bebisen ut och han lades på mitt bröst. Han var blå men fick snabbt en fin färg. Äntligen var vår fina lilla bebis hos oss.

Sen kom moderkakan som var fin - Livets träd, där hade lille Klumpen legat i nio månader. Så var det dags för några stygn, och Robban fick hålla i bebisen.

Under tiden jag blev sydd mätte dom och vägde den lille. Längden va 46 cm och vikten stannade på 2585 gram. Så man kan inte säga annat än att han var liten. Men han var ändå så fulländad och vacker.


När Oliver var ca två timmar gammal så fick han lite mat i en snipa (en liten kopp). Så små bebisar måste äta och han visade inte så stort intresse för bröstet. Sen var det dags att gå in på bb. Inför nästa måltid ca kl 21 så togs det ett socker på honom. Det var lågt så lite oroliga blev personalen, inget som dom uttalade men det märktes lite ändå.

Hela natten var Oliver otroligt orolig och det enda som var okej var att ligga mot mitt bröst, och även då var han gnällig och kom inte alls till ro.

Och det enda jag hade i tankarna: Bara vi får komma hem så blir allt bra!!!

Vid 12-tiden nästa dag är det vår tur att gå till barnläkaren. Ett nytt socker tas och även ett CRP (infektionsprov). Nu var sockret ytterligare lite lägre och han hade aningen högt CRP. Läkaren tycker också att han är trött och blek. Så då läggs han in på neonatalavd. Och i mina tankar snurrar fortfarande: Bara vi får komma hem så blir allt bra!!!

Olivers förhöjda infektionsvärde blev snabbt bra, men sockret fortsatte att sjunka. Då sattes en sond in, han fick elektroner på bröstet och magen och kopplades till en dator för obervation. En nål sattes i hans hand och han fick socker rakt in i blodet.

Det var hemskt att se sin lilla bebis med alls sladdar och slangar. Och värre blev det, och allt pga att han inte lyckades hålla sitt socker bra i kroppen. Tillslut vände det och det enda vi kämpade med var att han skulle orka äta.

Fyra veckor spenderade vi på neonatalavd. Man ville bara kräkas på avd. Det var fruktansvärt påfrestande. Men ändå är jag så otroligt tacksam över att dom hjälpte Oliver. Så det är ordentligt delade känslor.


Det har tagits många prover på Oliver om varför han hade så lågt socker och hitills har vi inget svar. Det kan ha varit för att han var så liten och inte hade några reserver. Men vissa läkare tycker att det tog för lång tid innan det vände för att den förklaringen ska vara godkänd.

Fortfarande finns det ett prov vi väntar på och vi vet inte alls vad det kan visa. Men jag vet iaf att min lilla bebis, min prins, min lilla klump - Det är mitt hjärta utanför min kropp.